När jag var och väntade på bussen i Kungsängen så kom det fram en man i 25-års åldern som frågade hur mycket klockan var, jag tog upp mobilen och svarade vänligt vad klockan var.

I nästa fråga undrade han om jag någon gång hade blivit dumförklarad. Jag blev väldigt ställd av frågan, man är så ovan att folk vid bussen pratar med en och sen när någon ställer en sån ovanlig fråga så blir man lite chockad. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara, för jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag någon gång har blivit dumförklarad. Jag tror inte det iaf, inte vad jag vet eller minns, eller så har jag blivit dumförklarad utan att jag ens har fattat, och bara det kan man väl dumförklara mig för?

 

Iaf hann jag inte svara på frågan innan han satte sig brevid mig och började berätta om halva sitt liv. Han var inte otrevlig på något sätt utan verkade rätt så snäll. Vi hade ett ganska trevligt samtal innan bussen kom.
Eller det var trevligt innan han började prata om det han störde sig på. Då tyckte jag att det började bli lite, obehagligt. Han berättade att han hade ADHD och tydligen var det folk som ofta dumförklarade honom, vilket jag tyckte var helt bissart! Hur kan man ens gör så? Sen när han började förklara ännu mer så förstod jag bättre. Han berättade att han ofta blev arg på folk som bråkade så han kunde då börja slå dem, för slåss kunde han, det sa han klart och tydligt. Snacka om att jag blev chockad när han sa det! Tyckte stämmningen var ganska otäck när han sa det. Jag blev då väldigt försiktig med vad jag sa, ville verkligen inte göra honom arg. Kändes som att gå på ett minfält. Har hört att vissa med ADHD kan ha aggressionsproblem, men har däremot aldrig träffat någon som haft ADHD som har haft svårt med att kontrollera sin ilska. Då förstod jag varför vissa kanske hade dumförklarat honom.

 

Även om jag absolut tycker det är fel med våld, så tycker jag däremot inte att man får dumförklara någon med ADHD lr med aggressionsproblem. Tycker samhället och vissa människor är hemska, bara för att man har en diagnos så kan man inte bara gå och dumförklara dem?

Även om det var otäckt då han berättade att han kunde slåss, så kändes det på något sätt fint att han berättade det till mig. Han verkligen öppnade upp sig till mig, berättade om halva sitt liv, och det berättade han till en främling han just träffat. Det är något jag kallar mod! Något som de flesta svenskar saknar... inklusive jag!