För er som inte riktigt har så stor koll på vad att vara assexuell innebär så kan jag förklara att det är de som i princip inte känner någon fysisk attraktion alls, varken till kvinnor eller män.

 

Då till min fråga, kan assexuella bli kära?

 

Jag skulle kunna tänka mig att assexuella kan bli kära utan att känna en fysisk attraktion till personen, men är det inte typ som att tycka om en kompis riktigt, riktigt mycket? För om jag räknar bort den fysiska attraktionen jag känner för de jag faller för, så skulle jag nog kunna säga att jag är kär i mina närmaste kompisar.

Och jag skulle nog inte riktigt säga att jag är kär i typ Therese eller Liv? Mycket just pga att jag inte känner någon fysisk attraktion för dem.

 

Man kan ju känna en attraktion till en person utan att vara kär, jag menar, hur många har inte dreglat över Justin Biebers reklam för Calvin Klein? Eller hur många har inte haft ett one night stand?

Men kan man vara kär utan att känna en fysisk attraktion? Och om svaret på den frågan är ja, att man kan bli kär utan att känna en attraktion, om någon då frågar mig om jag är kär, ska jag då rabbla upp alla mina närmaste kompisar? Både tjejer och killar? För då borde det ju räknas som att jag är kär, eftersom kärlek inte borde se annorlunda oavsett vilken sexuell läggning man har. Och om jag då skulle säga att jag var "kär" i en tjejkompis, skulle jag börja kalla mig själv för bisexuell?

 

Egentligen börjar det låta som att jag har besvarat min egen fråga, att svaret på den frågan är nej.

Men samtidigt tycker jag att svaret känns för enkelt, och kan det verkligen vara så att de inte kan bli kära? I så fall tycker jag riktigt synd om dem, eller så avunds jag av dem. Det beror lite på, kärlek kan ju göra både göra gott och ont.

Fast om vi utgår ifrån att kärlek gör de flesta gott, så kan det ens vara möjligt att assexuella går miste om den känslan? Går miste om det bandet man kan känna tillsammans med en annan person?...