Första föreställningen för skrivare, rock & soul och musikproduktion i årskurs 2 gick hyfsat bra igår. Jag var riktigt nervös eftersom författarna av monologerna skulle komma, det är alltid lika nervöst att höra vad folk tycker. Särskilt när det är författaren som är grunden till ens monolog!

Men jag lyckades ta igenom mig föreställningen hyfsat bra, det var väl några småfel jag gjorde som jag lyckades rätta till den andra föreställningen på kvällen.

Författarinnan till min monolog verkade ändå hyfsat nöjd med mitt arbete, fast egentligen så är det väl jag som ska vara nöjd med hennes arbete. För om jag inte hade haft hennes grund att stå på så hade jag nog inte kommit någon vart i detta arbete.

 

På kvällen då familj och vänner kom gick allt felfritt, jag missade ingenting. Det enda som kanske saknades var väl lite mer känsla, men det verkade inte som om publiken tänkte på det.

Jag blev så otroligt rörd då en äldre man kom fram till mig, kollade rakt in i mina ögon och sa "vad duktig du var". Det kändes verkligen som att det kom från hans hjärta rakt in i mitt, för jag hörde och såg på hans ögon att det var inte något som han slängde ut till allihopa. Det var verkligen riktat till mig, och det var så himla skönt att höra. Att någon var nöjd med mitt arbete.

För innan har jag kännt att min monolog inte riktigt har utmärkt sig bland alla andras monologer, den har försvunnit in i mängden för att den inte har varit lika extrem som vissas är. Men jag känner inte så längre, min monolog kan folk relatera till, men de kan de inte till dem monologer som är extrema.

Varför jag nämnde om den här äldre mannen var väl egentligen för att han på något sätt påminde om min farmor och farfar. Han liknade min farfar i utseendet och hade precis samma ögon som han, men han pratade på ett lungt och sansat sätt, precis som min farmor alltid gjorde. Därför kändes det som att det var min farmor och farfar som stod framför mig och sa att jag var duktig.

Det här kan låta jättesjukt för vissa, det förstår jag verkligen om det gör eftersom både min farmor och farfar har varit döda i några år nu. Men det kändes verkligen som om båda stod framför mig....