Seriöst, orkar inte med allt som susar runt i mitt huvud.

 

Idag är det teaterföreställning, och den kommer gå skit dåligt bara för att vi inte har fått tid att träna. Blir så frustrerad över teaterläraren som är så dålig på att planera. VI har liksom inte kört igenom allt en enda gång och vi har föreställning idag kl 13, så kommer ju knappast hinna köra igenom allt en gång innan. Vi tränade igår på föreställningen men då får vi ju inte bara köra igenom allt som vi har utan då måste ju läraren avbryta och lägga till eller ändra en massa detaljer, bara för att ifall vi inte är proffsiga och har en färdigställd pjäs så kan det sabba "fryshusets rykte". Blir bara så frustrerad över att vissa lärare inte har bättre tidsplanering, och att de ska lägga sig i hela tiden! Ibland måste man ju faktiskt få arbeta självständigt för att utvecklas.

 

Sen tänker jag mycket om den där plan grejen jag skrev om igår. Vill inte skriva om det på bloggen eftersom jag är rädd att fel person kommer läsa det. Det är ju inte så allvarligt eller privat, men om fel person läser det så kan det komma att påverka sommaren, och det vill jag inte.
Men det är som jag skrev igår lite, det där om planen. Jag orkar inte välja hela tiden! Jag orkar inte välja ifall jag ska välja den ena planen eller den andra. För jag har redan valt den första, men tänk om den då blir inställd och jag ångrar mig att jag inte valde den andra. Det komiska är att ni som läser inlägget har ju säkert ingen aning om vad jag yrar om. Däremot vet mina närmaste det, eller de som inte står så nära vet väl också det. Som sagt det är inte så privat men jag måste ändå vara försiktig vem som kan få reda på informationen, särskilt på bloggen.

 

Förutom det valet så kommer jag stå inför ett val när jag tar studenten. Vilken väg jag ska ta när jag slutar gymnasiet.

Antingen så kan jag plugga vidare och försöka bli skådis eller så kan jag försöka bli något inom IT. Jag tycker ju bäst om teater och det har alltid varit teater som har varit mitt självklara val förut, men nu är jag inte lika säker.

Jag vet att det är ett år kvar jag har på mig att fundera ut det och för många kan det ses som en ganska lång tid, men för mig är det inte det. Ett år är ingenting, det känns ju som att det var nyss jag slutade Broskolan, och det var ändå 2 år sedan nu. Tiden går så otroligt fort och den lär ju inte sakta ner bara för att jag börjar trean.

 

Okej, nu orkar jag inte skriva mer i detta deppiga inlägg. För många kan allt verka harmlöst, och det är det väl om man tänker efter. Men oavsett hur mycket jag tänker så, så är det alltid kvar och gnager i bakhuvudet. Oavsett om jag försöker låta bli att tänka på det så kommer det på ett eller annat sätt tillbaks i tankarna...